2 år -så träffades vi

Den 28 december firade jag och Marcus 2 år ♥ Blev inspirerad av en annan bloggerska att skriva om hur jag och Marcus träffades så här följer ett utklipp från när jag berättade om oss på min vanliga blogg:
_____________________________________________________________________________________________________
"I september 2012 fick vi ett nytt barn till förskolan där jag jobbade, en charmig liten tjej på 2 år! Inskolningen gick hur bra som helst och föräldrarna var gulliga och trevliga. Jag tänkte inte mer på det och utgick från att mamman och pappan var ett par. Jag var inne i min roll och mina arbetsuppgifter så tanken på att bli intresserad av en föräldrar fanns inte. Dessutom har jag alltid sagt att jag aldrig ska träffa någon som har barn, så förskolan var allt annat än en plats att finna kärleken! Visst tyckte jag att pappan till vår nya tjej var rätt charmig och attraktiv, men det var lika förbjudet som fel så jag ägnade inte många sekunder åt det. Men, en dag fick jag plötsligt en känsla. Hans närvaro, hans energi, hans blickar. Det var någonting där. Flörtar han med mig? Jag blev nervös och förvirrad samtidigt som det pirrade i magen. Jag viftade bort tanken fort, åtegick till min roll och intalade mig själv om att han säkert bara var trevlig. Men det hände igen, och igen. Jag började uppmärksamma honom, se honom och blev väldigt medveten om när han hämtade och lämnade. Han stannade alltid länge när jag var ensam kvar med barnen på avdelningen. Det kändes som att han dröjde sig kvar, som att han tog lång tid på sig med flit. Han erbjöd mig även skjuts hem vid några få tillfällen. Jag undrade länge om jag bara inbillade mig, om han dröjde kvar även när de andra var ensamma, om han bara var trevlig, om han och mamman var tillsammans. Jag var förvirrad. Samtidigt var jag en nybliven singel efter ett långt samboliv, med kaos omkring mig. Tankarna snurrade så jag vågade inte lita på min känsla. Jag pratade av mig med Tess, men höll tyst om det till mina kollegor eftersom det var en känslig situation. 
Månaderna gick och det blev december. En dag frågade han mig om han fick vara med en halvdag på förskolan (något alla föräldrar har rätt till) och eftersom det var en lugn vecka bokade vi in nästkommande dag. Under de timmar han var där kände jag mig väldigt medveten om allt jag gjorde och sa, jag var nervös och pirrig, och analyserade hur han betedde sig. Jag minns att Michaela, min kollega, log åt mig med ett speciellt leénde vid ett tillfälle då han satt på armstödet medan jag satt i soffan och läste för ett barn. Vid frukosten morgonen efter sa hon: "Jag tror Marcus är lite förtjust i dig" och log, och jag kunde inte heller låta bli att le. Jag släppte masken och berättade om allt, och fick även bekräftat att han och mamman var sepererade sen i början av sommaren, alltså innan de ens började på vår förskola. Samma dag fick jag en vänförfrågan på facebook- det var pappan, Marcus. Det pirrade till lite och jag log, men stängde snabbt ner datorn och tänkte: inte kan jag lägga till en förälder på facebook?! Två dagar senare godkände jag dock förfrågan, och ytterliggare en dag senare skrev han ett meddelande i facebook-chatten. Vi pratade julklapphopping och ganska snart frågade han om vi skulle ta sällskapMen gud, han måste ju vara intresserad! tänkte jag. Men när steget att träffas utanför förskolan plötsligt låg så nära, bara ett svar bort, föreställde jag mig min roll på förskolan och fick jag lite panik. Jag skulle ju faktiskt jobba där nästa termin med. Så, mot min vilja svarade jag att det inte var någon bra ide´....Vi fortsatte prata på chatten, frågor och svar blev bara längre och längre och samtalsämnena bara flöt på. Så höll vi på i flera dagar! Till slut gick man bara och väntade på det långa svaret, vilket tog sin tid att skriva! Någonstans mitt i allt skämtande kring det faktum att Marcus brände glögg och rökfyllde hela lägenheten råkade vi bestämma att vi skulle ses och dricka glögg.
Så, en kväll i mellandagarna började jag promenera mot hans adress, och det visade sig att vi nästan bodde grannar! :) Det var väldigt pirrigt och nervöst att ringa på. Marcus hade köpt en liten julklapp till mig- en pipmugg- ett internt skämt som grundar sig på att jag spiller mycket :) Om man kan kalla kvällen för en första dejt, så var det den bästa dejten jag någonsin varit på! Vi klickade och stämningen och känslan var varm och pirrig hela kvällen. Vi pratade i nästan tolv timmar - från klockan sex på kvällen till halv sex på morgonen! Sen den kvällen var vi med varandra varje dag och sov ihop varje natt. Jag minns att vi tittade på varandra och sa hur overkligt det kändes att det bara gått en vecka! Aldrig någonsin har jag kommit någon så nära så fort. De första två veckorna var helt underbara, och helt knäppa! Vi pratade, pratade och pratde! Vi öppnade oss om händelser och hemligheter som vi aldrig delat med oss av tidigare, vi hade djupa diskussioner men lika många skratt. Vi satt och drack vin halva nätterna på hans varma badrumsgolv, vi tog på oss termobyxor och gick kvällspromenader i snön, vi hittade på små bus ihop, proppade i oss godis och gott. Vi sov knappt en blund de första två veckorna, och missade varenda film vi satte igång -vi hade så mycket att prata om och ville bara vara med varandra. 
Jag minns hur jobbigt det var att komma tillbaka till förskolan och verkligheten igen efter julledigheten. Vi hade pratat mycket om det och bestämt oss för att inte berätta något till en början, och var överens om att försöka bete oss som vanligt vid hämtning och lämning. Men när några timmar av första dagen passerat kände jag hur svårt det skulle bli. Skulle jag behöva byta avdelning? Skulle jag inte få jobba kvar på förskolan? Skulle de flytta hans dotter till en annan avdelning? Hur skulle mamman reagera? Vad skulle de andra i personalen tycka? Det var en enorm lättnad när jagsenare samma dag fick veta att jag blivit antagen till Förskollärarprogrammet via min reservplats! Puh, nu löser sig allt! Så, jag behövde bara stå ut i ungefär en och en halv vecka, men det var tillräckligt nervöst. Samtidigt lite spännande och pirrigt om jag får erkänna, det gav känslorna en extra kick. 
Så var tiden inne att berätta.... kollegorna på förskolan hade bara leénden på läpparna och lyckoönskningar att ge :) Flera sa dock att de haft sina misstankar. "Jag jobbar samma pass som dig, jag märkte ju att han dröjde kvar, man kände att det fanns en viss kemi mellan er" sa en kollega från en annan avdelning. Min familj och mina vänner visste självklart redan och hade följt med oss i resan. Men, det fanns några i vår närhet som inte tog det så bra. Som vi visste skulle bli sårade....Alla reaktioner och allt som hände runtomkring fick oss att känna oss skyldiga, som om vi gjorde någonting fel. Vi blev bombaderade av sårade ord, upprörda känslor, gester och handlingar, och vi fick bära på mycket medlidande, ångest och dåligt samvete. Visst var det kanske tidigt att träffa någon ny, men vi gjorde inget fel vi var två singlar som föll för varandra. Känslor kan man inte planera. Tyvärr påverkades vi ganska mycket av allt som hände omkring oss, det kändes som om vi aldrig fick vara ifred. Vi pratade mycket med varandra om allt som hände - tröstade och stöttade varandra. Något som kanske förde oss ännu nämre... Men, efter ett tag blev det väldigt tröttsamt - all energi vi la på andra och på att prata om andra började ta överhand. Vi var helt slut. Vi ville bara fokusera på oss och njuta av att vara nykära. Allt var så himla bra innan vi berättade! Vi insåg att vi behövde lägga medlidandet och fokusen på övriga relationer åt sidan och tillåta oss själva att njuta. Vi förtjänade det. Vi tyckte att vi hade skött allt så bra vi bara kunde, vi tog stor hänsyn och var väldigt förtänksamma och försiktiga för att såra så lite som möjligt. Men det verkade inte spela någon roll, vi fick ingenting tillbaka och möttes varken av hänsyn eller respekt. Det kändes som om vi bara stod och tog emot och försökte kämpa för att få alla att må bra. Från ena hållet kvävdes vi av motståd, käppar i hjulen, krav, skuldkänslor och från andra hållet ångest, övertygelser, oförståelse och dåligt samvete. Trots alla svårigheter som satt sina spår förändrar det inte våra känslor för varann, känslorna har snarare bara vuxit sig starkare, och vi är fast beslutna att inte låta det fortsätta påverka oss. 3,5 månader har gått, men det känns så mycket längre. Vi har redan nycklar till varandras hem och planerar vardagarna ihop. Ser fram emot framtiden". 
_____________________________________________________________________________________________________
Så skrev jag alltså på min vanliga blogg efter att vi varit ihop i tre och en halv månad. Vi kom som sagt varandra nära väldigt fort och det känns fortfarande konstigt när vi påminns om att vi bara varit tillsammans 2 år! Sambos blev vi efter bara 10 månader och nu väntar vi barn ihop ♥