Min förlossningsberättelse

Tack vare Marcus flitiga anteckningar under förlossningsförloppet kunde vi tillsammans få ihop en detaljerad förlossningsberättelse :)

Allt började fredagen den 13 mars (om man inte räknar med en mindre teckenblödning som började på onsdagen). Jag och Marcus hade varit ute på dejt – fikat och spelat biljard. När vi kom hem vid 22-tiden började jag känna av värkar. Vi hade bestämt oss för att titta på ”Anabelle” men ändrade oss och satte på ett avsnitt av Solsidan istället -det där Anna föder barn. ”Vi kanske ska lägga oss och sova istället, om det drag igång här i natt” sa Marcus, men vi tittade klart. Kände mig osäker på om det var riktiga värkar. Men smärtan fortsatte efter att vi lagt oss så jag började klocka värkarna - de var väldigt oregelbundna, men gjorde så ont att jag inte kunde sova. Vid 03-tiden gick jag upp och kokade pasta för att fylla på med kolhydrater, och tog ett varmt bad i ca två timmar. Jag väckte inte Marcus utan lät han sova tills han vaknade på morgonen. Vi förstod båda två att det var på G, även om värkapparna inte visade 3 värkar på 10 minuter än, så Marcus åkte och handlade frukt, smoothie och lite annat. Han åkte även runt och letade vetekudde i hela Mölndal och Krokslätt (vi brände den vi hade i micron) innan han till slut fick tag i en vetesjal på ett apotek – den var väldigt skön att lägga runt ryggslutet.

Efter en stund gav jag upp sängen och vetesjalen och kröp ner i ett varmt bad igen, och blev överraskad med jordgubbar och grädde! Men denna gång hjälpte inte det varma badet – värkarna var för jobbiga. ”Men ring förlossningen nu” sa Marcus för tredje gången. Jag hade hängt upp mig på 3 värkar på 10 minuter, men eftersom jag haft ont så länge nu ringde jag ändå. Klockan hade nu slagit 14.00. Koordinatorn frågade om vattenavgång, hur länge jag haft värkar, hur ofta de kom och hur ont de gjorde etc. ”Du behöver inte klocka värkarna mer nu, det behöver inte vara 3 värkar på 10 minuter. Nu har du haft ont så länge så känner du att du inte orkar mer så ringer du igen så får ni åka in. Men det brukar vara skönast att vara hemma så länge som möjligt” sa koordinatorn.

 
Vid klockan 16 ringde jag förlossningen igen – nu gjorde det riktigt ont. Koordinatorn informerade om att det var fullt på Östra så vi blev erbjudna Mölndal sjukhus. Det var en pina att bara ta sig ner för alla trappor hemma, åka över guppen på vägen och ta sig upp till rätt våning på sjukhuset. Ca 16.30 var vi framme på förlossningen, avdelning 11. Barnmorskan, en tafatt tjej i 30-årsåldern som jag inte klickade med tog CTG, kände på min puls och lyssnade på bebisens hjärtljud. Under tiden jag låg med CTG lärde barnmorskan oss ett litet trick - jag fick ligga med en speciell kudde under knäna och varje gång en värk kom tryckte Marcus kraftigt mot knäna – det lättade faktiskt lite.

Sen var det dags för en undersökning… det visade sig att jag bara var öppen 2 cm! Det var inte vad jag ville höra efter 18 timmar med värkar och ingen sömn... Vi blev hemskickade med två tabletter Paracol (smärtstillande med lite morfin i) och en sömntablett. Vi hann bara utanför dörren till avdelningen, sen kom tårarna. Jag kunde ju knappt gå för att jag hade så ont så tanken på att ta sig hela vägen hem igen... Jag tyckte det var så elakt av henne att skicka hem mi. 

Väl hemma igen bäddade Marcus ner mig med vetesjalen och höll om mig. Tabletterna hjälpte ingenting tyckte jag, men Marcus tyckte att jag inte gnydde lika högt under värkarna. Tiden gick. 21.30 gav jag upp igen och ringde förlossningen – det var fortfarande fullt på Östra så det var Mölndal som gällde. ”Jag vägrar åka hem igen” sa jag ynkligt till Marcus, och han försäkrade mig om att han inte skulle låta dem skicka hem oss. Vid 22.00 var vi framme och fick träffa en ny barnmorska, Tanja, som var väldigt noga med att informera och gav lite medlidande till skillnad mot den förra. Marcus gillade dock inte henne heller. CTG, puls och hjärtslag igen, och kudden under knäna. Denna gång ville jag dock ha Marcus uppe vid huvudet under värkarna – jag liksom gömde mig från smärtan i hans famn.

Så var det dags för ny undersökning – fortfarande bara öppen 2 cm! Jag blev förtvivlad. Men nu var i alla fall livmodertappen helt plan och mjuk, till skillnad från 0,5 cm vid förra undersökningen. Jag var livrädd för att bli hemskickad igen, men till vår stora lättnad erbjöd de oss ett latensrum på våning 6. Jag frågade om smärtstillande men eftersom jag fortfarande var i latensfasen kunde jag inte få något annat än paracol och sömntablett. Tanja följde med oss ner till latensrummet med sängkläder, passerkort och gav oss vetekuddar som Marcus värmde i micron. Vid ca 01.30 somnade jag tydligen till mellan värkarna och fick sova, med avbrott för varje värk, ungefär 1-1,5 h – så lite hjälpte nog tabletterna trots allt. Vid 04.30 ska Tanja ha gjort en undersökning i latensrummet, och då var jag öppen ca 3 cm. Enligt Marcus kom och gick Tanja ofta och han minns henne mest som barnmorskan som ”kommer snart”. Klockan 05.30 fick vi äntligen gå upp till förlossningen och börja med lustgas! Lustgasen hjälpte egentligen inte mot smärtan, men det var skönt att bara försvinna lite, och framförallt en lättnad att känna att man var på plats!

 
Klockan 07.00 kom nya barnmorskan Britt. Min favorit! Hon hade det där vänliga ansiktet och de trygga, lugna ögonen som jag behövde. Hon kom in med förlossningsbrevet i handen, presenterade sig och sa ”jag har läst ditt brev”, sedan satt hon och pratade med mig om brevet i ca 45 min- 1h. Det kändes väldigt bra – hon hade verkligen förstått vad jag behövde och var noga med att informera. Sen fick hon ännu ett plus för att hon höjde lustgasen!

Höjningen gav effekt för en stund senare brast jag ut i skratt! ”Hör ni inte, värsta beatboxen hahaha!”. Jag kan skratta än idag när jag tänker på det – jag minns hur opassande komiskt jag tyckte att det var att de spelade så hög basmusik (beatbox betydde basmusik) på sjukhuset. Marcus, som i ögonblicket stod med mobilen i handen var kvick att trycka på inspelning så vi fick med en liten videosnutt.

Kort därefter gjorde Britt en undersökning och då var jag öppen 3-4 cm, tillräckligt för att kunna få Epidural! Jag var så lättad, äntligen skulle jag få vila lite från den värsta smärtan.  Britt berättade att hon skulle ringa jourhavande narkosläkare ”inom en timme bör de vara på plast” sa hon. En stund senare kom hon tillbaka: ”Nu har jag pratat med narkosläkaren, hon har egentligen slutat sitt pass, hon har jobbat 24 h i sträck men hon erbjöd sig att komma och ge dig Epiduralen innan hon går hem.”

08.50 kom narkosläkaren Amira in med en stor vagn och presenterade sig. Hon gick igenom hur jag skulle sitta: med fötterna på en stol, hängande tunga axlar framåt och kröka rygg som en katt. Sedan spritade hon ryggen (iskallt!) och la en tunn grön steril duk över ryggen. ”Nu sticker jag” sa hon och satte lokalbedövning. Kort därefter förde hon in den tunna slangen. Det gjorde inte ont, men det var obehagligt. I samma stund kom en undersköterska in, Christina, som jag tyckte var väldigt bekant. ”Vad jag känner igen dig!” sa jag och började fråga ut henne om var hon bodde, om hon hade barn, barnbarn etc – men vi kom aldrig på varför jag kände igen hennes. Amira kopplade in anslutningen till Epiduralen vid axeln, och det hördes när den började skicka in bedövningen. Den tog med en gång! Britt frågade om smärtan på en skala 1-10. ”0!” sa jag och släppte lustgasen. Smärtan bara försvann – så otroligt skönt! Britt var imponerad över hur snabbt och proffsigt narkosläkaren skötte det och berömde henne. 

 
09.20 var det dags för frukost - fil och mackor, och saft och nyponsoppa i mängder! Jag var sååå törstig – Marcus fick springa ut och fylla på glasen stup i kvarten! Vi lämnades ifred och rekommenderades att försöka sova, vilket vi gjorde i knappt en timme. 12.15 gjorde Britt en ny undersökning– öppen 5 cm. Därefter tog hon hål på fosterhinnorna (klart vatten) och tog bort CTG och satte en skalpelektrod på bebisens huvud istället. Britt hade pratat om att jag skulle få värkstimulerande dropp efter Epiduralen för att sätta igång förlossningen, men nu hade jag börjat frossa och skaka, och Isabellas hjärtljud började bli höga. Tempen visade 38,1 så jag fick febernedsättande tabletter. Britt berättade att jag inte kunde få värkstimulerande dropp förrän vi båda mådde bra... Jag fortsatte frossa och dricka i mängder – jag var så törstig! Klockan 12.35 fick jag dropp och antibiotika – Britt trodde att jag fått i mig för lite vätska under värkarbetet... Men feberfrossan höll i sig och jag skakade nåt fruktansvärt, och en stund senare visade tempen 39, 4 så de skickade in en läkare. Läkaren Ali ställde massa frågor sen beordrade han febernedsättande genom slangarna istället, och det togs toxprover och blododling för att se om det var havandeskapsförgiftning - men det var det inte.

Det började närma sig hemgång för Britt, som slutade sitt pass 14.30, vilket jag kände mig lite ledsen över eftersom jag känt mig trygg med henne. ”Jag tycker det är tråkigt att du ska gå hem” sa jag. ”Vi ska ordna en bra barnmorska åt dig” sa Britt och log.

Ca 14.00 kom en käck tjej instudsande! Hon pratade på och gjorde sig lustig, och jag tänkte hoppas inte att hon ska ta över sen för då byter jag! Jag bara blängde på henne – tänkte inte ens försöka dra lite på smilbanden för artighetens skull – hon skulle minsann veta att hennes käckhet inte uppskattades. Britt såg nog min reaktion för hon skickade iväg henne lika snabbt igen ”Du kanske kan skriva etiketter istället, så tar jag proverna” sa Britt till henne. ”Du vill inte ha en isglass?” frågade hon på vägen ut. ”Åh, jooo!” utbrast törstiga jag. Plötsligt tyckte jag om henne för en liten stund...men bara för en liten stund.

Klockan 14.40. kommer Britt in och presenterar den nya barnmorskan Ida. Britt höll på hennes axlar när hon presenterade henne, som att hon stolt visade upp henne - och hon fick ett stort godkännande leende av mig. Jag kände direkt att jag skulle tycka om henne. Även Ida satt ner och gick igenom förlossningsbrevet med mig.

Vid 15.30 började den där jobbiga smärtan spöka igen– smärtan som jag blivit så rädd för att känna. Smärtan jag haft i två nätter och en dag – jag vägrade känna den igen! Ida erbjöd mig en stötdos Epidural, om det var så att den började släppa, och jag var inte sen med att tacka ja! Stödosen hjälpte direkt. Jag hade varit uppe en stund med gåstolen men tyckt att det var jobbigt att stå så nu satt jag grensle över en pall och hängde med armarna över en hög kuddar som de hade bullat upp på sängen. ”Du är väldigt vig som kan sitta sådär” sa Ida när hon såg att jag satt upp fötterna efter en stund. ”ullis har hittat sin position” hade Marcus skrivit i anteckningsblocket. 

Klockan 16.10 gjordes en ny undersökning - jag var öppen ca 6-7 cm, och febern var nere på 37,7. Jag kunde äntligen börja med det värkstimulerande droppet! Ida startade på 20 och efter en stund höjde hon till 40, sen 60, sen 80….men inget hände! Jag hade länge tyckt mig ha ont i vänsterhanden, där en nål satt, och upplevde att det var iskallt och hårt runt nålen, men inte förrän nu var det någon som faktiskt tittade efter när jag sa till. ”Oj, det kanske kan vara så att den missat venen lite och inte tagit, kan vara därför droppet inte verkat som det ska” sa Ida. Så 17.45 var det omsättning av nål och värkstimulerande dropp igen från början: 20…40… 60…80…

 
Klockan 18 blev jag serverad varm choklad och mackor, men jag ville inte ha... Trycket neråt hade ökat och jag gick in i mig själv mer och mer. 19.30 gick Marcus ner för att flytta bilen, och jag skulle upp och kissa. Det var här det plötsligt satte igång! Bara att gå till toaletten var jobbigt – det tryckte på ordentligt neråt, och när jag fått av mig trosorna droppade det blod på golvet. Jag försökte sätta mig ner för att kissa men det kändes omöjligt – som att jag skulle föda i toaletten och jag släppte efter. ”Det går inte, jag kan inte kissa” sa jag och öppnade dörren. Ida och de andra hjälpte mig tillbaka till sängen och gjorde en ny undersökning – öppen 10 cm! I samma stund kommer Marcus tillbaka. Ida tömmer urinblåsan (aj!) och strax därefter börjar krystvärkarna. Samtidigt som jag kämpar med krystvärkarna får jag hiskeligt ont i en punkt i ryggen, som faktiskt blir den övergripande smärtan. Ida och de andra förstår inte vad det kan vara och säger att de tyvärr inte kan göra något åt det.

Krystskedet, som varade ca 1 timma, var såklart det mest intensiva men också det mest givande. Äntligen hände det något, äntligen kom man någonstans för varje värk! Och samtidigt som det gjorde ont var det en häftig upplevelse att föda fram en liten människa. Jag är dock förvånad över hur närvarande och medveten jag var under krystskedet – trodde man skulle befinna sig i en dimma av smärta och orkeslöshet, men jag var där och med. Jag mindes detaljer jag läst och lärt mig på de förlossningsförberedande kurserna och kunde koppla de med det som skedde. När jag plötsligt kräktes rakt ut visste jag att hennes huvud befann sig vid de känsliga spinal-nerverna och att hon var halvvägs ute. ”Så kräks ni under krystskedet ska ni inte bli förtvivlade, utan då ska ni tänka – yes halvvägs!” hade barnmorskan på den förlossningsförberedande kursen sagt. Jag minns också att jag hörde Idas röst säga ”försök hålla tillbaka nu Ulrica” när jag var mitt uppe i en stark krystvärk – och trots att kroppen skrek efter att krysta förstod jag att jag riskerade att spricka så jag kämpade emot. Och när den där brännande känslan tog över i underlivet blev jag inte rädd – jag tänkte på ”the ring of fire” som barnmorskan på Magplasket pratat om.

Något som också förvånade mig var att jag skrek under förlossningen. Jag trodde jag skulle gå in tyst i mig själv och bara grimasera, men jag hittade kraft och styrka i att skrika ut krystvärkarna. ”Jag trodde inte du hade det i dig” sa Marcus och berättade att han var imponerad över kraften jag hade, trots den långa latensfasen. För varje värk tog jag i lite mer än jag orkade, och tänkte att nästa värk skulle hon födas fram! Och rätt som det var så hörde jag Ida säga ”nu är huvudet ute” och då visste jag att jag klarat det - nästa värk skulle kroppen ”glida ut”, och det gjorde den.

 
Isabella hostade till, sen skrek hon - det var underbart att höra skriket! De torkade av henne lite och Marcus fotade. Jag minns att jag kände hur hjärtat och kroppen skrek efter henne, trots att jag skrivit i förlossningsbrevet att jag ville att de skulle torka av henne först. ”Vill du ha henne hos dig nu?” frågade de och jag nickade ivrigt. Så la de henne hud mot hud på bröstet – hon tystnade bums, letade sig fram till bröstet och började amma. Helt otroligt! Marcus fick klippa navelsträngen medan hon låg på mig.
 
 
15 minuter senare kom moderkakan. En krystning sen var den ute, och den var så mjuk så det gjorde inte det minsta ont att krysta ut den. Jag hade bett om att få se och fota moderkakan men varit tydlig med att Marcus inte ville se den – men just när jag frågade om de kunde fota den åt mig ändrade han sig. Så Marcus fotade moderkakan medan Ida visade upp den för oss - vände den ut och in, lyfte och visade. Så häftig! (delar inga  bilder här för nog inte alla som vill se!)

Förlossningen var över – en perfekt liten Isabella var ute och mådde bra, moderkakan var ute och helveteslatensfasen var ett minne blott! Lycka! Men det var inte över… livmodern ville inte dra ihop sig och jag förlorade alldeles för mycket blod.  Mitt i kaoset kom den nya barnmorskan Anja och tog över efter Ida – mitt första fördomsfulla intryck var jaha, en blond ung bitch…jaja, jag bryr mig inte längre, hon kan säkert sitt jobb. Strax därefter började Anja massera livmodern för att få den att dra ihop sig – det gjorde ont så in i…! Jag puttade bort hennes händer från min mage, det gick bara inte. De fick ta bort Isabella från mitt bröst och ge mig lustgasen igen. ”Andas in tills du blir helt borta, så väntar jag med att massera tills dess” sa hon och jag andades tills hela rummet snurrade – men det hjälpte inte. Det gjorde så ont så jag grät. Det räcker nu, jag är färdig nu!” sa jag och tyckte inte att jag förtjänade mer smärta. Anja beklagade sig och förklarade att jag fortsatte förlora blod och att det var viktigt att livmodern drog ihop sig - annars skulle det bli operation. Jag fick veta att jag förlorat 2 liter blod”Hur mycket är normalt då?” frågade jag. ”Upp till 1 liter” sa Anja. De hade fått skicka efter blodleverans och informerade oss om att vi skulle få stanna på förlossningen för blodtransfusion under natten. BB fick vänta… Masserandet fortsatte i omgångar och det kändes som om det aldrig skulle vara över – men plötsligt drog den ihop sig som den skulle. Så här 2 veckor senare är det faktiskt den smärtan jag minns klarast– det var hemskt.

Så kom det äntligen lite positiva besked: en grad 1 bristning - jag hade knappt spruckit någonting! ”Det ser jättebra ut, vi behöver bara sy ett stygn” sa Anja och satte sig och sydde ett stygn längst ner där blygdläpparna går ihop. Ett stygn och två rispor på de inre blygdläpparna var allt – kanske tack vare den långa öppningsfasen så något gott kanske den förde med sig.

När Anja var klar och var på väg att lämna rummet gick nålen i höger arm sönder ”nej!” utbrast Anja och satte sig ner för att sätta om den inför blodtransfusionen. En ny nål sattes i höger arm, och rengjordes. Hon var inte vidare smidig med det där så det gjorde rätt ont. ”Nej det blev inte bra” sa Anja, och tog bort den igen. Hon gick över till vänster arm och gjorde om allt ”oj, det sprack…men vi låter den vara, den kan vara bra till läkemedel” sa hon och började titta efter nya blodådror att sticka ännu en nål i. Jag hade nu nålstick och ömmande blåmärken i både höger och vänster hand, och på flera ställen i höger och vänster arm. Anja hade svårt att hitta fler ställen, men satte till slut en sista nål i höger hand. Jag kunde inte låta bli att tycka att det var lite komiskt – kände mig kroppsligt misshandlad där jag låg täckt i blod med kräk i håret, blåmärken och nålstick, ömmande livmoder, svullen.

 
Blodleveransen kom och de rullade in en extra säng till Marcus. Isabella stensov, vilket de tydligen gör första dygnet, så vi la över henne i rullvagnen. Jag tyckte det kändes jättejobbigt att hon skulle sova helt ensam i den: tänk om hon kräks och kvävs av det när hon ligger där på rygg tänkte jag. Marcus somnade kort därefter, men jag låg vaken och tittade på Isabella medan jag fick mina två påsar blod - sen kunde jag sova lite mellan 05 och 08. Jag vaknade dock av ett ryck av att hon kräktes och satt upp på nolltid. Där var det – det där inbyggda medvetandet som gör djupsömnen till ett minne blott när man får barn. Jag behövde inte oroa mig, jag skulle vakna om det var något.
 
 
Graviditeten med Isabella var verkligen en fantastisk resa – både känslomässigt och kroppsligt, och jag saknar redan att vara gravid. Jag älskade både min kvinnliga kropp och känslan av rörelserna i magen. Att följa vecka för vecka hur hon utvecklades och växte inom mig, alla förberedelser, och att veta jag bar henne med mig tryggt vart jag än gick. Slutet på resan – förlossningen - var en otrolig upplevelse. En final, och samtidigt en början på något nytt. Smärta, kraft, styrka, uthållighet, kärlek, liv.
 
 
Isabella vägde 3850 g, var 50 cm lång och hade ett huvudmått på 35 cm.
Välkommen till världen, och till oss Isabella – vi älskar dig! ♥

  

 
 

Isabella

150315 tittade äntligen vår lilla Isabella ut! ♥ Det var en långdragen och jobbig förlossning med en del motgångar, men nu är hon här! ♥ Helt perfekt - 3850 g och 50 cm lång. Vi mår bra allihop och är hemma från BB sen tre dagar tillbaka. Fler inlägg kommer när vi kommit i fas.
 
 

Gravidhormoner

 
 
Så talande - det behövs inte mycket för att tårarna ska tränga fram dessa dagar! =)