Första dagarna som sjukskriven

Första dagen på sjuskrivningen var tung. Trycket över bröstet ville inte släppa, hjärtat ville inte sluta rusa. Kroppen förstod inte att den kunde börja slappna av - att all press, alla krav och måsten var lagda åt sidan. Jag behövde inte skriva inlämningsuppgift. Jag behövde inte börja dokumentera och planera inför nästa veckas uppgifter. Jag behövde int eläsa kurslitteratur. Jag behövde inte skriva loggbok eller göra den där självvärderingen som skulle vara klar innan kursläraren kom ut och observerade mig i verksmaheten. Kroppen var och är fortfarande insälld på tempo och stress. Dessa korta intensiva kurser med 4-5 böcker och en tenta i månaden. De tjocka kursguiderna med allt som ska hinnas med på de ynka veckorna. Inga pauser - så fort deadlinen för tentan passerat så sitter man där på kursintroduktion igen med en ny fet kursguide. Man hinner inte reflektera över vad man läst och lärt sig och kommer knappt ihåg vad förra kursen handlade om när man får sitt betyg två-tre veckor senare. I 2 år har jag klarat av det utan problem - trivts i tempot och tyckt att det har varit roligt! Men nu blev det för mycket. Jag som trodde att jag skulle kunna studera in i det sista. Att plugga under graviditeten är väl inga konstigheter. "Man tänker ofta så, att det inte är några problem att studera när man är gravid. Men det är nästan jobbigare än att arbeta, för det tar på en psykiskt" sa barnmorskan och visade sin förståelse. Hon hade själv studerat som gravid. 
Visst har man mycket känslor och tankar som gravid. Det handlar om att förbereda sig psykologiskt inför att barnet ska komma. Graviditet medför inte bara kroppsliga förändringar utan även ökad känslighet och oro enligt 1177. Alla hormoner och humörsvängningar gör det inte direkt lättare att övervinna ångesten... Så trots mitt mål att avklara två kurser till innan föräldraledigheten ger jag efter. Det är inte värt det. "Skolan finns kvar när du kommer tillbaka, du behöver inte ha bråttom att bli klar" som banrmorskan sa.
Så här en vecka efter sjukskrivningen har kroppen sakta men säkert börjat lunga ner sig igen. Naturligt. Trots barnmorskans och läkarens starka rekommendationer att börja med cipralexen igen känns det inte rätt. Jag skulle ångra mig resten av livet om barnet blev skadat pga. det. Jag ska fortsätta kämpa för att få kroppen att vila utan tabletter. Försöka njuta av att bara vara gravid. Hinna le och känna efter när bebis buffar och sparkar. Pyssla och förbereda. Sjunka ner i gravidböckerna som jag inte ens hunnit öppna och bara vara i en rosa gravidbubbla. För snart börjar ett nytt kapitel och jag ges ingen ny chans att uppleva min första graviditet.

 
 

Kommentera inlägget här :